När jag äter mat på egen hand brukar jag passa på att träna på ett av de viktigaste livsstilsråd som ayurvedan lär oss. Att tugga maten.
Enligt ayurvedan börjar (och slutar) god hälsa och vitalitet i mage och matsmältning. Det är ett känsligt och subtilt system som behöver rätt förutsättningar för att göra sitt bästa jobb och hålla oss friska på lång sikt.
Matsmältningen mår bra av att äta i en stilla och lugn miljö. Den tycker om att vi njuter av maten med alla sinnen: av doften, smaken och utseendet. Om vi dessutom dricker lite varmt vatten mellan tuggorna, låter varje bit mat ta sin tid och tuggar minst 25 gånger på varje tugga, så har vi hjälpt matsmältningen utmärkt. Sedan bör vi undvika att överäta, utan sluta när vi börjar känna oss mätta. Till sist ska vi sitta kvar en stund efter att sista tuggan är svald, några minuter, för att ge matsmältningssystemet arbetsro.
Den här ritualen kräver träning för de flesta, skulle jag tro, och särskilt för en person med vargahunger, som jag själv. Allra helst det där med tuggandet. Jag har ofta kastat i mig maten, tuggat 3-4-5 gånger och sedan svalt. Typ hela bitar. Ätit så snabbt att jag inte hunnit känna när jag blivit mätt. Rusat direkt upp och börjat duka av, hela tiden i fullt språng …
Inte bra. Så nu försöker jag äta jag i godan ro och tuggar så mycket jag bara orkar, och slutar när jag börjar känna mig mätt. Och allra bäst går det när jag äter själv.
När jag är själv på restaurang, som när jag i dag avnjöt den goda buffén på ekologiska The Mätt i Sundbyberg, letar jag upp ett avskilt bord, sätter mig med ryggen mot resten av restaurangen och äter i sakta mak, tuggar och tuggar.
Det är skönt, faktiskt, meditativt! Ingen mobil, inget som stör, bara jag och maten.
Jag har följt det här ayurvediska rådet i några månader nu, lika länge som jag har gått utbildningen till ayurvedisk hälsorådgivare, och den största märkbara skillnaden är att jag har gått ner i vikt. Jag förmodar att det har att göra med att jag inte överäter längre.
Men det har hänt något annat också, något mer subtilt. Jag har blivit känsligare för sammanhanget, de allra flesta miljöer är alltför slamriga för att erbjuda matro. Jag har också blivit känsligare för själva ätandet, för hur mycket jag stoppar i mig, och hur snabbt. Jag kan på gott och ont inte längre ostraffat kasta i mig mat som jag gjorde tidigare.
Det känns fint att ha blivit mer lyhörd för behov som min kropp förstås har haft även tidigare, men som jag inte har hört eller lyssnat på.
Hoppas att även din lunch var god, vacker och att du kom ihåg att tugga väl!
PS På bilden syns min efterrätt: bockhornsklöverfrö och ajwain. 1 tsk av varje efter huvudmåltiden är en ayurvedisk kur för matsmältningen som jag provar just nu.
